- Resursen (en klassisk spionroman)

                                                                                       Prolog

År 2011 kapades mer än 150 större fartyg utanför Somalias kust. Kraftiga åtgärder från EU och FN sattes in i form av bland annat krigsfartyg och antipiratpatruller. Fem år senare var antalet kapningar nere på en handfull. De somaliska pirater som hade ägnat sig åt en modern form av sjöröveri och ännu inte dödats eller tillfångatagits såg sina dagar som räknade och började därför bli alltmer desperata.

Det finns de som påstår att piraterna inte hade några ideologiska skäl till sin verksamhet. Samtidigt kom merparten av dem från en av de fattigaste delarna i ett av de allra fattigaste länderna. Det finns tre saker som det finns gott om i Somalia. Kust, sand och vapen. Fisket har för människor som bor längst med kusten varit den absolut viktigaste näringen och den enda inkomstkällan. Med små enkla båtar har somaliska fiskare kunnat bedriva ett hållbart fiske under tusentals år. Men på 50-talet började fiskarna få konkurrens av megatrålare. En del med tillstånd att bottenkamma haven. Men de flesta utan.

De små näten var nu tomma. Inbördeskrigen hade skänkt er tunga vapen.

I maj 2016 befann sig en grupp om åtta svenska amfibiesoldater och två röjdykare i patrullbåt HMS Balder i Adenviken strax utanför Bosaso i norra Somalia. I två dygn hade de legat ute. Under de senaste halvåret hade de vid endast två tillfällen blivit tvungna att ingripa. I båda fallen hade de fått information om misstänkt pirataktivitet och både gångerna hade det visat sig vara falskt alarm.

Mitt på dagen var det inte sällan över 40 grader även flera kilometer från kusten.

Luften dallrade i hettan. Tristessen ombord på patrullbåten var påtaglig.

Det finns ett foto från den här tiden. På bilden står alla åtta soldater från amfibieregementet längst med relingen med höjda automatgevär. Bakom dem tornar en sjöautomatkanon upp sig. Ansiktena är sammanbitna och kraftigt solbrända. Alla bär solglasögon. Alla törstar efter action.

Nödanropet och den efterföljande informationen om en förestående kapningen inkom strax före lunch. Det rörde sig om en indonesisk oljetanker på väg från Yemen. Kaptenen ombord hade varit med förr och så fort han fått syn på de snabba piratbåtar som närmade sig hans skepp sände han ut sitt nödanrop. Befälhavaren ombord på den svenska patrullbåten gav genast order om att lägga om kursen och i full fart färdades de över en koboltblå havsvik. De var mindre än två sjömil ifrån oljetankern och det tog inte lång tid att ta sig dit. Ombord på patrullbåten fanns en somalisk tolk som tillsammans med befälhavaren skulle sköta den initiala kontakten med piraterna.

Det finns ingen rapport tillgänglig för allmänheten som beskriver det som hände den dagen. Inte heller något hemligstämplat dokument begravet i någon databas.

De som bäst och på ett objektivt sätt kan beskriva det som hände borde vara kaptenen ombord på oljetankern och dennes styrman. Det var för övrigt styrman som först upptäckte piraterna. Båda hade varit med om kapning tidigare och suttit gisslan. Den gången hade det egna bolaget gått med på att betala lösensumman och ingen hade blivit mer allvarligt skadad.

Från en relativt skyddad plats på kommandobryggan 50 meter ovan havet kunde de genom kikare tydligt se uppenbara skillnader mellan de ärrade pirater de haft att göra med tidigare och de som nu höll i vapnen. Flertalet var säkert tjugo år yngre än de pirater som de hade stött på tidigare och de allra yngsta hade förmodligen mjölktänderna kvar. En uppenbar likhet mot förut var de uppspärrade blodsprängda ögonen. Förskottsbetalningen till barnpiraterna bestod inte av pengar. Den bestod av khat. På vardera motorbåt fanns också äldre gestalter som hade tydliga ledarroller och som skrek ut barska kommandon om hur bordningen skulle gå till.

Någon sådan hann däremot inte påbörjas förrän den svenskflaggade patrullbåten HMS Balder med fullt ställ krängde in i handlingen. Då piraterna var upptagna med förberedelse för bordning och hade uppmärksamheten riktad mot tankern upptäckte de patrullbåten för sent. Överrumplade och och med hjärtat dunkande i hundraåttio förbyttes anfall mot flykt i ett regn av stål.

Den 57 mm automatpjäs mark 3 som Balder var utrustad med kan skjuta 220 skott per minut med en utgångshastighet på 1025 meter per sekund och med en maximal räckvidd om 14 kilometer. Kanonen är en uppgraderad version av den legendariska automatkanon L/60 och tillverkas av den svenska försvarskoncernen Bofors.

Från sin plats på kommandobryggan blev kaptenen och dennes styrman vittne till en massaker som färgade vågorna röda.

Inledning

I mörkret hade ingen uppmärksammat honom och nu hängde han fastspänd i segelbåtens akterbrygga i avvaktan på att känna sig tillräckligt säker på att ingen utom besättningen ombord skulle kunna höra honom. Han hade förlorat all känsel och kroppen hängde livlöst i dykvästen. Han orkade inte längre hålla upp huvudet och underkroppen släpades lealöst efter båten. Hjärtat slog allt långsammare och tiden tycktes upphöra. Miljontals stjärnor stirrade stint ner mot honom från det mörka himlavalvet. Allt var tyst och stilla runtomkring. Med en sista kraftansträngning utstötte han ett primalskrik mellan sina isblåa läppar. Var det tillräckligt? Sedan försvann det lilla ljus som fanns för hans ögon och det kalla svarta vattnet blev ett med himlens mörker.

Kapitel 1

Harald vaknade upp med en kraftig bakfylla. Huvudet dunkade och hela sovrummet snurrade. Han mådde illa och behövde snabbt ta sig till det intilliggande badrummet för att inte spy ner hela sängen. Magen var helt förstörd. När han tog sig ur sängen välte han av misstag ner en stor kristallkaraff från nattduksbordet och fick stödja sig mot väggarna för att inte själv välta omkull. Benen kändes svaga och när han kommit in i badrummet satte han sig omedelbart på knä framför toaletten och kräktes. Det dundrade och skar i huvudet. Golvvärmen var avstängd och stengolvet iskallt. Förbannade madame Delpy! När han vomerat färdigt reste han sig stelt och öppnade badrumsskåpet på jakt efter de starkare värktabletterna. Han tog en näve och vräkte i sig. Sköljde ner dem med vatten direkt från kranen. Som en hund lapade han i sig av det kyliga vattnet. Han såg upp och i badrumsspegel möttes han av sin egna trötta rödsprängda blick. Han såg ut som det vrak han kände sig som. Kring nedre delen av halsen syntes mörka strimmor av skadade blodkärl. Han kände sig svimfärdig. Stapplande tog han sig tillbaka till sängen och vältrade i den. Naken och raklång lade han sig på det ljusa något frasiga franska lakanet. Armbandsuret som låg på nattduksbordet bredvid visade att klockan var någon minut i sju.

Han hade just slumrat till då en envis ringsignal på den särskilda sambands-telefonen som han alltid behövde ha med sig väckte honom till liv. Den låg på nattduksbordet och han såg hatiskt mot den. Efter närmare tio höga skärande signaler satte han sig på sidan av sängen, harklade och svarade med sin bestämda världsvana stämma, "Harald". Rösten bar inga spår av nattliga utsvävningar.

"Stephen här. Vilken tid det tog för dig att svara. Är du okej?", frågade rösten i den andra änden. "Strunt samma förresten. Jag har viktig information som du behöver få till dig".

"Okej, vad gäller saken", frågade Harald och kastade en snabb grusig blick på den östafrikanska prostituerade kvinnan som låg utslagen bredvid honom. Hon såg död ut. En snabb tanke om att så faktiskt kunde vara fallet for genom honom och han ruskade på huvudet.

"I går kväll skedde ett attentat mot en kinesisk militärbas", informerade rösten i den andra änden. "Flera fartyg har sprängts och även själva basen attackerats. Kina anklagar öppet Taiwan för attacken och enligt uppgifter planerar de för en invasion".

Harald rynkade pannan och grimaserade.

"Medier i Kina har redan publicerat nyheten och menar att det finns en tydlig koppling till Taiwan", fortsatte rösten i den andra änden.

Harald satt tyst en stund medan han lät informationen sjunka in. De senaste åren efter Ukraina-krisen hade anspänningen mellan Kina och Taiwan ökat. Men till skillnad från i fallet med Hong-Kong, som Kina med våld övertagit i början av 20-talet, hade Taiwan goda relationer med hans egen organisation, vilket borde omöjliggöra försök från fienden till övertagande med militära medel. Att lilla fredliga Taiwan skulle ha angripit kinesisk militärbas föreföll heller knappast troligt. "Vilken bas rör det sig om?" frågade Harald slutligen.

"En av de som tillkom under Ukraina-krisen", svarade Stephen. "Den ligger nära Pingtan vid Formosasundet. De ska vid det tillhörande varvet ha tillverkat såväl högteknologiska atomubåtar med stealthteknologi, som en helt ny variant av kärnvapenbestyckade robotkryssare."

"Finns det något som tyder på att det verkligen är Taiwan som ligger bakom attacken?", frågade Harald vidare. Marinbasen i fråga kände han till. Men inte att de tillverkade sådana avancerade farkoster. Kina hade aldrig varit någon stormakt inom mer avancerad marin militärteknologi.

"Nej", svarade Stephen direkt. "Och vi har ingen mer information just nu. Det mesta pekar på en operation utförd av ett fåtal personer som tagit sig nära basen utan hjälp av örlog. Sundet är alltför välbevakat för att operation understödd av ens miniubåt ska vara möjlig."

Stephen tystnade och trots att frågorna hopade i Haralds huvud fanns det ingen han ville ställa till Stephen i detta nu.

"Tack för att du ringde Stephen, bra jobbat."

"Tänkte att du säkert ville får informationen till dig så fort som möjligt".

Det blev tyst i luren en stund.

"Tack för tennisen i veckan förresten", sa Stephen och bröt tystnaden. "Riktig kanonmatch som du gav mig, och fin klubb ni har där ute. Råkade ju glömma min racket hemma hos dig. Är det möjligt att komma och hämta det? Helst redan nu på förmiddagen. Har blivit utmanad på match ikväll nämligen och måste ha just det racket, annars får jag inte mitt spel att stämma ordentligt."

"Du borde köpa ett till likadant", sa Harald menande.

"Pas possible. Det är Federers gamla. Det han vann Wimbledon med 2017."

"Jahaja, på det viset. Visst, kom förbi du och hämta Federers gamla racket".

"Bränner iväg direkt", sa Stephen och innan Harald hade hunnit svara hade den andre lagt på luren.

Harald började känna av tabletternas verkan och kände sig något mer piggare nu än då han tagit emot samtalet. Om det Stephen informerat honom om stämde stod världen inför en potentiell jättekris som han oundvikligen skulle bli indragen i. Men innan han tog några beslut behövde han få veta så mycket som möjligt om vad som inträffat och varför.

Han reste sig och gick fram till sovrummets stora panoramafönster med utsikt över Atlanten och som varit en starkt bidragande orsak till att han och hans fru valt att köpa det närmare femhundra kvadratmeter stora huset. Långt därute kunde han se skymten av den väldiga vindkraftsparken som den Belgiska staten låtit bygga.

Det var snart tio år sedan de köpte huset och han kom ihåg Annes lycka och storslagna planer för inredningen. Med små lätta steg hade hon dansat fram genom de olika rummen med Harald klumpigt i släptåg och kvittrande redogjort för hur de olika rummen kunde utsmyckas med olika teman, färgsättning och feng shui. Nordisk stil hade varit på modet då och de flesta möbler som köpts in varit danska och dyra. Hon hade gjort ett bra jobb. Anne hade verkligen smak och sinne för detaljer. Harald kunde inte låta bli att le åt minnet medan han såg ut över det vidsträckta havet där vågor rullade in och slog upp vitt forsande skum mot stenbarriärerna som skyddade den privata bryggan. Vart var Anne nu? Vem låg bredvid henne i sängen? Varför fanns hon fortfarande och i detta nu i hans tankar? Från sängen hördes ett lätt gnyende och kroppen som låg där bytte position. Harald studerade den sovande kvinnan en stund. Sedan gick han från sovrummet ut till hallen och vidare in i ett större sällskapsrum. På ett sidobord stod en kristallflaska med konjak. Han fyllde en kupa till bredden och drack upp innehållet i ett svep. Sedan upprepade han proceduren en gång till innan han gick tillbaka till sovrummet och det tillhörande badrummet. Han ställde sin mjuknande kropp i duschen och vred på vattnet, justerade ner värmen mot strax över noll grader och lät det kalla vattnet strila över hans kropp.

Efter avslutad dusch gick Harald med handduk över höften barfota in till sitt garderobsrum för att klä sig. Han hade för en kort stund övervägt att ta emot Stephen endast iförd badrock men snabbt slagit bort tanken. Harald var inte bara van vid kriser och att det stormade kring antingen han själv eller hans verksamhet. Han närdes också av de känslor av makt hans position innebar och gick igång ordentligt på det strategiska och politiska spelet. I vilket han också var både svårslagen och hänsynslös. Därför klädde han sig för att kunna möta såväl medarbetare som motståndare och förberedde sig för en minst arton timmar lång arbetsdag, efter vilken han skulle dråsa i säng ensam och som vanligt somna så fort huvudet kommit tillrätta på kudden.

*

Stephen Flemming var 25 år gammal och son till greve Henric von Flemming. Han var således dansk uradel och uppvuxen på en större herrgård utanför Odense. Sina ungdomsår hade han spenderat på olika privatskolor och 12 år gammal hade han skickats till Herlufsholms internatskola. Till skillnad från fadern som blivit relegerad från samma skola trettio år tidigare och som vid sidan om en illa skött affärsverksamhet ägnade mesta delen av sin tid åt jakt på de privata markerna hade Stephen läshuvud. Han var disciplinerad och ambitiös och studerade flitigt och målmedvetet från allra första dag på Herlufsholm. Till skillnad från fadern föraktade Stephen överklassens stil och manér och skrev så ofta han fick möjlighet till det sitt efternamn så att hans arv inte skulle blir alltför tydligt för omvärlden. Samtidigt var han väl medveten om vilka dörrar som öppnades i och med sin bakgrund, och att han kunde dra nytta av det för att kunna göra skillnad. Stephen ville tjäna sitt land och efter avslutad gymnasieexamen med höga betyg såg han fram emot militärtjänstgöring. På grund av bristande fysisk styrka fick han inte plats på något av elitförbanden där han hade önskat få sin militära utbildning. Under rekryteringsperioden stod det däremot klart att hans höga intellekt och fallenhet för programmering kunde användas för annan militär verksamhet.

Arbetet inom Haralds organisation hade han fått för fyra månader sedan utan att behöva söka någon tjänst eller gå på någon anställningsintervju. I samband med en höstjakt på grevens ägor som Harald blivit inbjuden till hade de som av en slump, delat samma pass och tycke omedelbart uppstått. Efter avslutad jakt och middag på godset hade Harald föreslagit att Stephen skulle börja arbeta i en del av hans verksamhet som passade Stephens utbildning och bakgrund bra. Formellt skulle han få en tjänst som analytiker vid underrättelsetjänsten. Informellt skulle han verka som en av Haralds förtrogna med uppgift att agera ögon och öron såväl inom den egna verksamheten.

Mellan Stephens bostad strax utanför Bryssel och Haralds lantställe vid Oostende var det fem mil. Dessa hade Stephen avverkat på mindre än femton minuter i sin tyska sportkupé. Lantstället var mer än namnet antydde. Det bestod av ett rejält tilltaget hus om närmare fyra hundra kvadrat i funkisstil. Taket var helt klätt i solceller. Huset var vitmålat och omgärdades av höga vitputsade murar som sträckte sig ända ner till den privata bryggan. Vid uppfarten fanns en järngrind som övervakades av en av Haralds personliga livvakter. Denne var informerad om Stephens besök och släppte in honom. Harald stod vid trappen upp till huvudingången och väntade.

Han ser sliten ut, tänkte Stephen medan han parkerade bilen i en carport framför det garage som satt ihop med huset. Inte alls som när de träffats den där gången vid jakten utanför faderns gods. Men de senaste åren hade också varit ovanligt turbulenta för både Haralds verksamhet. Även åldern började att ta ut sin rätt. Harald var nu närmare sjuttio än sextio och löpning och rodd mestadels ersatt av golf med caddy och golfbil. Hans kroppsbyggnad var fortfarande slank men ansiktet mer fårat och håret nu mer grått än brunt. Det hände fortfarande att han spelade en och annan tennismatch men alltmer sällan och med allt sämre resultat.

När Stephen parkerat gick Harald nerför trappan till huset och mötte honom på en stenbelagd väg som gick mellan huset, carporten och i en båge runt huset ner mot vattnet. De hälsade som vanligt informellt på varandra och gick sedan sida vid sida sakta ner mot bryggan. Det var en gråmulen morgon och den råa atlantluften kom emot dem så fort de rundat den skyddande huvudbyggnaden. Under senaste veckan hade det varit ovanligt varmt för årstiden men idag blåste det kraftigt. Harald var klädd i mörk långrock, svarta handskar och värmande kashmirhalsduk. Han sneglade mot Stephen som var mer tunnklädd i en lättvadderad jacka av sportig modell. Med sig hade han en svart brandsäker väska. Han såg fräscht passionerad och ivrig ut, tänkte Harald. Rosig på kinden och med en ljus framtid i blick.

"Bra att vi kunde träffas så snart", inledde Stephen då de gått en bit. "Jag har en del tilläggsinformation gällande attacken som jag inte ville ta per telefon."

"Sambandstelefonen ska erbjuda en säker linje", svarade Harald, sträckte på sig och tillade, "fast beroende på hur känslig informationen är kan det absolut ha varit rätt val att ta det på tu man hand."

Han mötte Stephens blick, blickade snabbt upp mot den regntunga gråa skyn och föreslog att de skulle fortsätta samtalet i sjöboden. Husets huvudbyggnad låg på en höjd mer än hundra meter från vattnet och baksidan av tomten bestod till största del av gräsbeklädd sluttning ner mot sjöboden och bryggan. Den stenbelagda vägen var på denna del av tomten kantad av körsbärsträd. Det var ännu någon månad kvar till dessa skulle blomma.

När det kommit ner till sjöboden knappade Harald in en kod för att öppna låset till en tung solid ståldörr. De klev in. Själva huset var byggt i trä och såg inte ut som något annat än just en sjöbod. På insidan fanns däremot inget som påminde om en klassisk sjöbod. Boden var inredd och golvet klätt i ljusbeige heltäckningsmatta och allt påminde snarast om en mysig lounge med en större inbjudande soffgrupp i mörkbrunt läder som stod mittemot två tillhörande fåtöljer. Mellan dessa stod ett vackert ovalt bord av rödbrun cocobolo. Fönstren var fördragna med tunga mörka gardiner som gick från golv till tak. Bredvid soffgruppen intill väggen stod ett barskåp med integrerat kylsystem. Harald tände en taklampa, erbjöd Stephen att kliva in och bad honom sedan att slå sig ner i soffan. Han frågade inte om Stephen ville ha en drink, utan gick under tystnad fram till barskåpet, öppnade upp det på vid gavel och drog ut en inbyggd träskiva på vilken han blandade ihop en flaska med bourbon, röd vermouth och angostura. Han vände flaskan upp och ner ett par gånger och ställde sedan fram den på soffbordet tillsammans med två coctailglas och runda silverunderlägg. Stephen hade vid flera tillfällen varit hemma hos Harald på olika typer av besök. Men aldrig varit inne i sjöboden. Han slogs av hur bekväm soffan han satt i var och hur smidigt lädret löpte över det han antog var dunstoppning. Harald hällde upp en varsin drink till dem, satte sig ner i en fåtölj mittemot Stephen, lutade sig fram och såg sedan allvarligt på den unge mannen mittemot.

"Sjöboden är byggd i stål och klätt i trä och fönstren är, som du ser fördragna men också gjorda av pansarglas", informerade Harald. "Så nu vill jag höra det du har kommit hit för att berätta."

Stephen böjde sig fram och tog en klunk av sin drink. Smaken var mjuk, rund och något komplex. Stephen tänkte att Harald förmodligen använt en dyr lagrad bourbon som kanske inte i första hand var avsedd att blanda drinkar på. Men det blev verkligen gott. Han tog en klunk till. Han kände sig trygg i sällskap med Harald och var ivrig att få dela med sig av det han hade fått reda på. Men just som han skulle sätta igång ringde det på sambandstelefonen. Harald gjorde en pausande gest med handen innan han svarade. Samtalet varade i mindre än en minut. När Harald lagt på berättade han för Stephen att det var hans biträdande stabschef som ringt för att informera om attacken och Kinas utspel.

Sedan började Stephen berätta om hur han tillsammans med sin gruppchef Jeff Barnes hade haft en slags nattjänstgöring och vid tidpunkten för attacken fått information till sig snabbt om vad som hade hänt. Stephen förklarade att de då hade kopplat upp sig mot en av organisationens satelliter som vid den här tidpunkten låg helt rätt i sin bana och kunde ge dem extremt bra bildupptagning från hela Pingtanområdet och Taiwansundet. Stephen lät lyrisk då han berättade om hur bra bildkvaliteten var och det gick att zooma in och förstora upp på millimeternivå. Dessutom hade han under vintern programmerat fram en ny AI som kunde läsa av all rörelse av varmblodiga varelser och urskilja varenda människa i området för attacken och som rört sig utanför i sundet. Stephen tillade att den även ser ändringar av kroppstemperaturer.

Harald lyssnade intresserat. En av de första åtgärderna som han vidtagit då han tagit över som generalsekreterare hade varit att utöka verksamhetens samarbeta med NASA och NSA för att få tillgång just till det allra senaste inom satellitspaning och utrustning. Men det var många år sedan nu och de senaste årens oroligheter i närområdet hade inneburit att han inte hade haft någon tid för mer verksamhetsnära utvecklingsfrågor.

"På bara ett par timmar hade vi fått en hyfsad bild över händelseförloppet", fortsatte Stephen och Harald insåg att denne måste ha varit uppe hela natten och arbetat.

"Jag ska visa med hjälp av kartan", sa Stephen. Sedan lyfte han upp den svarta väskan han haft stående bredvid sig och lade upp den på bordet. På väskan fanns en rektangulär display. Stephen slog in en sifferkod, det hördes ett svagt surr från väskan och två röda lasersträck scannade av Stephens ögon innan ett klick hördes från väskans lås. Jösses, tänkte Harald. Rena rama Mission Impossible. Själv hade han bara väskor med vanliga kombinationslås. Ur väskan tog Stephen sedan fram en tablet. Han bytte plats till den lediga fåtöljen bredvid Harald för att komma närmare och lättare kunna visa.

"Det hela är helt otroligt", fortsatte Stephen, "Vi misstänker att attacken utfördes av ett fåtal personer och där vi har lyckats fånga en som vi nu har högupplöst bild- och videomaterial på. Vi har med hjälp av AI:n kartlagt de olika stegen av operationen. Titta här", sa Stephen och pekade på en karta över sydöstra Kina på plattan. Med fingrarna ritade han streck över kartan samtidigt som han fortsatte sin redogörelse;

"Vi tror att de som har utfört attacken har tagit sig in från Formosasundet. En bit från land, kanske två kilometer ut i sundet har de gått i vattnet med dykdräkt och sedan tagit sig hela vägen in till Pingtan. De har fömodligen mestadels simmat via ytan för att spara på syret. Mörkret har gett dem skydd. Sedan har de gått upp på land någonstans här, på Pingtans södra sida, vidare till fots över den här halvön och fram till området för marinbasen. Sedan har de obemärkt tagit sig in i basen och genomfört attentatet. Sedan samma väg tillbaka. Vi får fram det första videomaterialet på en misstänkt person här. På samma ställe där vi tror att de tog sig upp. Vi ser inte hela gruppen - om det nu fanns någon sådan - utan bara en av attentatsmännen. AI:n läser av kroppstemperaturen så trots att det är mörkt och endast månljuset lyser upp här kan vi följa attentatsmannen från stranden ut till en förmodligen förbestämd plats där en segelbåt med mindre besättning plockar upp honom."

"Vad har hänt med de övriga i gruppen?"

"Det vet vi inte. Vi är inte ens säkra på att själva attacken utfördes av mer än en person. Men var de fler har vi inte kunnat lokalisera dem eller deras flyktvägar. De kan ha blivit dödade eller tillfångatagna."

"Attacken måste ha utlöst en febril militär aktivitet, konstaterade Harald. Har den attentatsman som ni har kunnat följa lyckats undvika fientlig kontakt?"

Stephen sträckte sig efter sitt glas och drack innan han fortsatte.

"När han går i är det flera patrullbåtar ute som avsöker området så han dyker hela vägen fram till den här positionen ute i sundet. Sedan väntar han. Vi kan på satellitbilderna se att hans kroppstemperatur har sjunkit till kritisk nivå. Men han är i flera minuter innan segelbåten kommer nästan ända fram till honom där han ligger och guppar. Båten blir dock stoppad av kinesiskt örlog så mannen i vattnet måste vänta ytterligare innan de kan plocka upp honom. Med tanke på kroppstemperatur borde han vid det här laget varit medvetslös men han lyckas ändå dyka till badbryggan på segelbåten där han kan uppehålla sig utan att någon från det kinesiska fartyget ser honom. När de sedan åker därifrån får han kontakt med besättningen på segelbåten som hjälper honom ombord. Han är medvetslös när de bär in honom i båten. Men, och det här är verkligen något utöver det normala", sa Stephen, skakade på huvudet och höjde ett ögonbryn, "Bara ett par timmar senare dyker han upp igen. Besättningen har gått och lagt sig och bara en man är kvar på däck. Honom skjuter han rätt i hjärtat."

Harald kliade sig i pannan och frågade "Vad hände med de andra i besättningen"?

Stephen drack upp det sista i sitt glas och ställde det ifrån sig. "Han dödade dem också. Förmodligen innan han dödade mannen på däck, för när han har gjort det ställer han in båten på autopilot och går ner i kabyssen. Sedan kommer han upp med först en säck med okänt men mycket tungt innehåll, förmodligen en kropp och sedan en till med antagligen samma innehåll. Han har också hämtat upp en tredje säck men som är tom och i vilken han lägger ner den döde mannen på däck. Sedan tar han fram en kätting och trär genom öglor i säckarna, fäster sedan kättingen i ett större ankare och sänker alltsammans ner i sundet."

Harald såg tankfullt på Stephen. Under hela redogörelsen hade han lyssnat uppmärksamt på honom. "Vart tar han vägen sedan?", frågar han slutligen och fyller på deras glas.

"Det vet vi inte än", svarar Stephen och skakar på huvudet. "Men han har autopiloten inställd på norra Taiwan. Jeff Barnes är kvar och följer honom i realtid. Jag tänkte att jag ska tillbaka så fort som möjligt". Stephen skruvade lite på kroppen.

"Du sa att du hade en bild på attentatsmannen?"

Stephen nickade och svepte med fingrarna över tabletens skärm och efter en stund framträdde ett ansikte på skärmen. Det var en inzoomad högupplöst satellitbild som i svagt sken från ljuset på lampor i segelbåtens sittbrunn visade på den förmodade attentatsmannens ansikte. Det var solbränt och fårat. Dragen var hårda och hakpartiet kraftigt markerat. Mannen hade blont hår som såg ut att ytterligare blekts av starkt solsken.

"Han ser ut som en skandinav", sa Harald förvånat och höjde blicken från bilden på surfplattan till Stephen.

"Det var min tanke också", svarade Stephen och mötte Haralds blick. "Men det är märkligt, fortsatte han sedan", och skakade på huvudet.

"Hur menar du då?"

"Jo, alltså, tillvägagångssättet tyder på att mannen är mer än ett fullblodsproffs. För att kunna genomföra en sådan här operation krävs förutom en extraordinär fysik också utbildning av ett slag som knappast går att få inom nordisk militär. Jag räknar här in såväl svensk attackdykarutbildning som den danska motsvarigheten hos grodmännen. Dessutom krävs förutom noggrann planering en hel del hemlig information om marinbasen som jag knappast tror att nordisk underrättelsetjänst sitter på. Åtminstone inte den danska. Och sedan kvarstår frågan varför skandinavisk militär skulle vara intresserade av en sådan här operation, tusentals mil bort på en annan kontinent?"

"Det kanske rör sig om en frilansare", föreslog Harald.

"Kanske, fast jag skulle nog vilja påstå att den som ger sig i kast med det här verkar närmast suicidal. Möjligheten att lyckas med operationen bedömer jag var minimal och vilken frilansare skulle åta sig ett uppdrag där riskerna är så pass stora? Men vi letar igenom våra databaser så finns det någon bild tagen av honom i nutid så kommer vi få svar inom kort". Han pausade och gnuggade sig med baksidan av handflatan över ögonen. "Men det är också märkligt att kineserna anklagar Taiwan för attentatet och dessutom säger säg ha bevis för det".

Harald satt tyst en stund medan de båda begrundade detta. Sedan svarade han "Attacker mot militära mål i Kina är lätträknade i modern tid. Vi har genom åren uppmärksammat ett fåtal men knappast något av den här digniteten. Det har varit mindre attentat mot infrastruktur snarare än militärbaser. Och i princip uteslutande har det varit kinesisk opposition som legat bakom och de har helt tystats ned av kinesiska staten och dess media. Den här attacken är av en helt annan kaliber". Harald reste sig och såg på Stephen. "Vilka personer förutom du, jag och Jeff har sett materialet?" "Inga andra som jag känner till. Men Jeff var kvar på kontoret när jag åkte hit. Jag antar att han rapporterade till närmaste chef så fort han fick möjlighet och att det nu är fullt pådrag därborta.

"Bra jobbat, Stephen. Jag får tacka för nu och låta dig arbeta vidare."

Stephen nickade.

"Jag antar att du inte sovit något i natt så ska jag be madame Delpy göra iordning kaffe till dig innan du åker tillbaka till stan."

"Tack, Harald", svarade Stephen och tänkte på högen av tomma energidrycker som låg på golvet vid passagerarsätet i bilen. De reste sig och gick sedan tillsammans ut ur sjöboden. Harald låste dörren och blev stående kvar utanför. Han blickade ut mot havet. Han var inne på sin tredje mandatperiod som GS och till hösten skulle han definitivt avsluta sitt uppdrag. Han såg den smäckra segelbåten som låg förtöjd vid bryggan. Skrovet var marinblått, nästan svart. Det var hans ögonsten. Han kände hur Stephen iakttog honom med uppmärksam blick, vände sig om och tillsammans började de gå upp mot huset. "En märklig historia det här", sa Harald och Stephen nickade fundersamt. "Innan jag glömmer bort det måste jag förresten fråga vart du har fått väskan ifrån? Harald pekade på Stephens svarta väska. "Den ingår som standardutrustning för oss på underättelsetjänsten. Om du vill kan jag säkert rekvirera en till dig också", svarade Stephen.

Det hade ringt ett par samtal på Haralds mobiltelefon men inga fler på sambandstelefonen. Medan de gick tillbaka till huset gick han igenom de missade samtalen. Han hade åtminstone tre samtal han skulle behöva ringa inom den närmaste timmen. Ett av dem var till hans vice stabschef och politiske rådgivare. Situationen var delikat och måste hanteras därefter. Medierna skulle såklart vilja ha snabba uttalanden och en presskonferens under dagen var förmodligen helt nödvändig. Stephens arbete var guld värt som underrättelseinformation men kanske helt oanvändbart för det offentliga.

Harald såg ner på sina mörkbruna brogueskor. På den högra hade ett blött gulnat fjolårslöv retligt klistrat sig fast över den plana ovandelen.

De var nu framme vid husets baksida och klev in genom en stor glasdörr samtidigt som en av Haralds vakter körde ut genom grinden i en bil med tonade rutor. I baksätet satt en ung prostituerad kvinna och halvsov bakom mörka solglasögon.

Kapitel 2

Det hade tagit ingenjörerna på motorutvecklingsavdelningen i Bavaria närmare tio år att utveckla elmotorn i Stephens nya bil. Men det skulle visa sig ha varit välinvesterad tid då den samlade motorpressen unisont hyllat den som den allra bästa elmotorn som hittills producerats för personbil. Över en natt hade BMW-aktien stigit med flera hundra procent och inom en vecka hade alla bilar som skulle föräras med den nya motorn varit förhandsbeställda. Nu var kön för en ny bil årslång. Stephen var inte särskilt intresserad av själva tekniknörderiet men visste att motorn producerade över 750 hästkrafter och hade ett vridmoment som inte var av denna värld. Stephen älskade bilen. Inte bara för att han körde ifrån allt och alla då han besökte Spa och Nurnburgring på sin fritid, utan därför att bilen dessutom var förbannat snygg och dessutom tillräckligt praktisk för en ungkarl som han själv. Efter träffen med Harald och den något påtvingande kaffekoppen han av ren artighet inte klarat av att tacka nej till hade han brassat iväg mot kontoret. Stephens huvudsakliga arbetsplats var vid organisationens underrättelsetjänstavdelning. Delar av verksamhet fanns utspridd över olika delar av världen men centrum var vid det militära högkvarteret strax norr om staden Mons.

Klockan var närmare elva då han var framme och parkerade sin bil i garaget. Därifrån tog han först hissen upp till entréplan. Han passerade genom den långa vaktslussen som syftade till att göra det mer eller mindre omöjligt för obehöriga att ta sig in i byggnaden. Underrättelsetjänstens avdelning fanns i lokaler insprängda i källare och för att ta sig dit var han tvungen att gå genom en lång fönsterkantad korridor som låg på markplan. Golvet i korridoren var av kalksten och fyllt med fossil av trilobit och snäckor. Korridoren var öde och han hörde klappret från sina skor då han gick över golvet. Det luktade av skurmedel så förmodligen hade det städats nyligen. Han kom fram till en hiss och åkte ner flera våningar. Utanför hissen möttes han av ny öde korridor, nu fönsterlös men med samma skurade kalkstensgolv. Han gick fram till en dörr en bit bort i korridoren och höll han fram sitt passerkort mot en nyckeldosa. Den lyste rött. Han höll fram passerkortet ytterligare en gång men möttes återigen av den röda lampan. Han prövade en tredje gång men utan resultat och tog upp telefonen för att ringa Jeff samtidigt som han såg in i kameralinsen ovanför dörren. Det hann gå fram ett par signaler innan den röda lampan bytte färg till grönt och dörren öppnades automatiskt. Han la på luren och gick in. Kameran övervakades av vakter i en kur i rummet på insidan av dörren där det också fanns ytterligare en säkerhetssluss. Stephen klev in i slussen och dörren bakom honom stängdes. Genom det laminerade glaset i slussen kunde han se vaktkuren. En kamera scannade av hans ansikte och körde det genom en databas. När han efter några sekunder var identifierad dök hans senaste passbild tillsammans med olika personliga uppgifter upp på vakternas datorskärm. Vaktkuren var bemannad med två personer och Stephen kände dem både till namn och person. Vid flera tillfällen hade han småsnackat med dem. Båda var belgare och den ene av dem, Alexis, hade suttit vid vakten både då han kom till avdelningen sent under gårdagskvällen och även då han för bara några timmar sedan lämnade den. De nickade igenkännande men ingen av dem tryckte på den knapp som öppnar dörren som ledde in till själva underrättelsetjänstens huvudavdelning.

Istället fick han vänta och se på medan Alexis reste sig från sin plats och gick ut ur vaktkuren genom en dörr som ledde in till korridoren utanför. Först då tryckte den andra vakten upp dörrslussen. Stephen anade eskort och mycket riktigt väntade Alexis på honom då han klev ur slussen. Han hälsade vänligt och bad sedan Stephen följa med honom. De gick längst med en steril korridor och in till ett lika sterilt rum. Alexis bad Stephen slå sig ner på en av två stolarna i rummet som för övrigt saknade möblemang. Han bad sedan Stephen att lämna ifrån sig väska och mobiltelefoner vilket han gjorde utan att protestera. Stephen ombads sedan vänta men det framgick inte på vem eller vad. Då han frågade svarade den bredaxlade belgaren att "dem" strax skulle ta emot honom. Sedan gick vakten ut genom dörren som med ett ljudligt klick låste sig då han stängde den.

Det blev tyst i rummet. Han väntade. Och medan han väntade funderade han på vad det egentligen var som försiggick. Sedan han anställdes hade han kunnat komma och gå på sin arbetsplats precis som han ville och aldrig hade han mötts av stängda dörrar eller eskorterats av någon vakt. Nu var något uppenbarligen fel och kopplingen till nattens arbete tillsammans med Jeff kändes inte långsökt. Men vad sjutton skulle egentligen den här behandlingen betyda?

Det hördes ett nytt klick i dörren som sedan genast öppnas. Alexis ber honom komma med. Utanför möts han av två välbekanta ansikten. De tillhör avdelningschef Marianne Smith och dennes biträdande chef Josef Conrad. Smith är en lång, sval kvinna som nyss passerat de femtio. Håret är alltid uppsatt i en hästsvans och Stephen hade aldrig sett henne i något annat än elegant marinblå dräkt. Biträdande avdelningschef Conrad var kort och satt. Ansiktet asketiskt insjunket. Stephen vet att Conrad ständigt går och fingrar på en e-cigarett i kavajfickan. Smith hälsar på Stephen med ett stramt allvarligt leende. Conrad ler inte alls men tar Stephen i hand. Smith ber sedan Stephen att följa med in till hennes kontor och sedan går de närmast på led i rask marsch in på det rymliga kontorsutrymmet. Det är ett ljust rum inrett med skrivbord, besöksstolar uppställda vid bordet och en klädbetjänt. Smith ber Stephen att slå sig ner i en av besöksstolarna. Själv sätter hon sig i sin skrivbordsstol mittemot medan Conrad slår sig ner en stol så att han sitter snett riktad mot de båda. På väggarna finns en del modern konst men avsaknaden av personliga tillhörigheter är påtaglig. Det enda som avslöjar rummets nuvarande innehavare är namn- och titelskylten som är uppsatt på väggen utanför dörren. Director of Intelligence Bureau och på franska Directeur du Bureau du renseignement eftersom verksamheten har två officiella språk. När de placerat sig tillrätta och Smith lagt båda händerna i knät och ger hon honom en tillitsfull blick som konsoliderar det etablerade ömsesidiga förtroendet.

"Ledsen att du var tvungen att vänta så länge i det där rummet", inleder Smith med vänskaplig ton. "Det var faktiskt inte enligt instruktion. Din väska står här och mobiltelefonerna har Josef." Conrad sträcker dem till Stephen.

Smith fortsatte utan vidare kallprat "Det har uppstått en situation som vi behöver reda i." Hon pausar och inväntar Stephens reaktion.

"Okej, vad gäller saken? Har ni talat med Jeff?"

"Vi har talat med Jeff och han har berättat om ert nattliga arbete. Du vet hur mycket vi uppskattar ditt arbete här hos oss, visst? Ditt arbete med programvaran för AI:n har varit minst sagt exceptionell, eller hur Josef? Conrad nickar instämmande.

"Din position hos oss ger dig stor frihet och möjlighet att ta del av underrättelseinformation. Men det finns också en del begränsningar vad gäller delaktighet kring mer obearbetat data- och spaningsmaterial."

Obearbetat, tänkte Stephen, vad sjutton är det människan svamlar om?

"Det här borde såklart Jeff ha känt till och det är beklagligt att han inte följde rutiner och säkerhetsprotokoll. Emellertid får vi kanske ha överseende med detta missförstånd och ha förståelse för att en smula ungdomlig entusiasm kan ha påverkat omdömet hos er bägge två." Smith log överslätande.

Nästan tre år av arbete i dansk underrättelsetjänst! Ungdomlig entusiasm? Jösses.

"Det som har inträffat är däremot så pass allvarligt att vi har varit tvungna att vidta vissa åtgärder. Varav en av dem är det här samtalet där vi önskar svar på ett par frågor".

Ok, jag spelar med.

Smith tystnade och Conrad tog vid. "Stephen, det är av yttersta vikt att du svara sanningsenligt och fullständigt på min frågor nu. Jag tror att du har förstått allvaret i det här, eller hur?"

"Ja, absolut. Självklart. Fråga på."

"Tog du i samband med arbetet med Jeff några externa kontakter? Ringde du några samtal?

Stephen tänkte på de beslagtagna telefonerna. Det här hade de redan haft svar på om den inte var så hårt krypterad.

"Nej", svarade han sanningsenligt. Samtalet till Harald hade han ringt från bilen på väg mellan försvarshögkvarteret och bostaden.

"Vart åkte du efter att du och Jeff skiljts åt?"

"Jag åkte direkt hem", svarade Stephen återigen sanningsenligt.

"Och sedan?"

"Jag har duschat och druckit kaffe, bytt kläder. Jag och Jeff planerade som så att han skulle rapportera muntligt och skriva ihop en delrapport och sedan skulle vi fortsätta övervakningsarbetet av attentatsmannen. Jag har inte känt till att det ska ha funnits några formella hinder för det arbetet med tanke på min säkerhetsklass och position här."

Smith sitter tyst. Conrad fortsätter utfrågningen "Har du haft kontakt med någon överordnad angående de… fynd ni har gjort?"

"Nej", svarar Stephen helt utan tvekan. "Jag och Jeff kom överens om att han skulle sköta överrapporteringen medan jag åkte hem för att duscha och byta om". Någon kontakt med annan överordnad än Jeff som varit med honom hela tiden hade han inte haft. Och vad gäller den mer informella chefen skulle den relationen hållas just informell. Det hade Harald varit väldigt tydlig med genom åren.

"En sista fråga", säger Conrad. "Har du visat innehåller på din tablet för någon".

Stephen tänkte på sin tablet. Den var förvisso krypterad men inte av honom själv personligen så sannolikheten att de två personerna han nu talad med kände till att bilderna från satellitövervakning hade spelats upp var överhängande. "Jag har gått igenom materialet och skissat en del för att få en mer klar bild över händelseförlopp inför vidare analys" blev hans svar och det kände han sig nöjd med. För det var nämligen precis vad han hade gjort på ett bord av cocobolo inne i Haralds sjöbod.

"Okej Stephen", svarar Smith "jag utgår från att du förstår vilken svår säkerhetspolitiks situation vi nu står inför.

Jadå, gör ni?

"Och hur allvarligt det skulle vara om felaktig information fick spridning."

"Självklart" svarade Stephen. Han såg på Smith och Conrad. Smith såg ut som lugnet själv men en svag antydan till svett kunde skymtas på Conrads kala hårlösa hjässa.

"Vi på underrättelsetjänsten har ett särskilt ansvar för att motverka sådant och det är bland annat därför som vi aldrig får tumma på våra rutiner. Det är också därför som vi helst ser att du inte tar någon information härifrån vidare till någon utan låter oss sköta vidare spanings- och analysarbete." Smith fick det att låta som ett önskemål men det var inget annat än en förklädd order. "Som sagt, ett smärre missförstånd men ingen större skada skedd". Smith log igen. "Du får ursäkta oss nu, Stephen, men vi behöver fortsätta arbeta. Josef följer dig ut."

"Jag har planerat att hjälpa Jeff med den fortsatta spaningen", sa Stephen medan han reste sig.

"Tack, Stephen, men det kommer inte att vara nödvändigt. Vi låter andra ta över från och med nu. Du har arbetat hela natten. Åk hem och vila så ses vi imorgon igen. Josef följer dig ut".

Återigen inget önskemål utan en order. På väg ut tog han sin väska och såg bort mot Smith som satt kvar vid skrivbordet och med koncentrerad blick såg ner på skärmen till en uppfälld laptop.

Conrad följde honom under tystnad till dörrslussarna och vakterna släppte ut honom.

När han kom ut från hissen till den långa korridoren gick han raskt mot huvudentrén. Han slog på sina två telefoner och försökte ringa till Jeff men fick inget svar. Han prövade igen medan han skyndade sig mot utgången och hissen ner till garaget men utan framgång. När han satt i bilen tog han fram sin tablet ur väskan och slog på den. Mappen där han sparat ner nattens arbete var precis som han hade misstänk raderad och tömd. Han letade i back-up disken men någon hade gjort en grundlig rensning. Under militärtjänstgöring hade Stephen tränats för att både utföra och genomgå förhör men det här var första gången han hade varit tvungen att sitta på den förhördas bänk och det var en märklig känsla. Ledningen för hans avdelning med Smith i spetsen ansåg han var både kompetent och progressiv vilket han uppskattade. Det var heller inga duvungar som fick den här typen av anställning och utan mycket goda referenser och rekommendationer blev du aldrig ens påtänkt för tjänst. Han gick igenom det han hade sagt. Fanns det några luckor? Något de hade haft möjlighet att kontrollera och som motsade det som han hade sagt? Något som kunde få dem att tvivla på hans uppriktighet? I sådant fall hade de nog förmodligen legat på hårdare. De hade till exempel kunnat fråga om han hade gjort några säkerhetskopior. Han kände sig nedtryckt över att de underskattat honom med sitt sätt att få det att verka som ett tillitsfullt samtal och över deras fördummande retorik. Han var ingen skolpojke på Herlufsholm som de kunde ta i örat. Men det verkligt besvärande och som han inte kunde få grepp om var anledningen till Smiths "åtgärder" och val att utestänga honom. Att det handlade om brister i säkerhetsrutiner och missförstånd kring hans egna befogenheter köpte han inte för fem öre. Han prövade att ringa Jeff igen men möttes bara av telefonsvararen.

Stephen bestämde sig för att inte ägna mer tid åt att analysera de senaste två timmarnas händelser och startade istället bilen för att köra iväg. Då han körde ut från garaget såg han en mörk Mercedes som svängde ut från en parkering nära där han själv hade stått. Under tiden från det att han satt sig i sin egen bil hade ingen person passerat mellan hiss och den mörka Mercedesen. Det var lördag och avsevärt mycket mindre aktivitet på militärhögkvarteret och gott om lediga platser i garaget. Hade någon suttit och väntat på att han skulle köra iväg? Han svängde ut från området kring militärhögkvarteret och kom direkt ut på N6:an norrut. Han accelererade snabbt upp och körde ett tiotal kilometer fortare än hastighetsbegränsningen tillät. Han kryssade mellan bilar och höll uppsikt i backspegeln. Mercedesen hängde på och det var uppenbart att den skuggade honom och att den som gett order om det inte brydde sig om att göra någon hemlighet av det. Stephen sänkte hastigheten. I marschfart körde han sedan mot huvudkontoret i Bryssel med den mörka bilen bakom sig.

*

Vid huvudkontoret låg den internationella militära staben med tillhörande sekretariat. Där fanns också en delverksamhet som arbetade med koordinering av underrättelser. Den delen var nära integrerad med den mer operationella verksamheten där Stephen hade sin huvudsakliga anställning. Genom Harald hade han försetts med ett mindre kontorsrum. För Haralds del var det positivt då den ökade den geografiska närheten mellan de båda och ingen skulle lyfta på ögonbrynen över att två personer verksamma inom samma organisation utbytte några ord då de stötte på varandra.

Rummet var inte stort men där fanns plats för skrivbord, kontorsstol och lådhurts som han använde för att förvara en extra uppsättning underkläder, två skjortor, ett par svarta brogues i läder och en slips. En marinblå kostym hängde bakom dörren till rummet. Några pärmar eller dokument stod inte att finna utan allt fanns i dator och i olik back-upsystem i verksamhetens server. Allt i rummet andades arbete. Det fanns ett fönster som vätte ut mot en stor parkeringsplats. Stephen förstod så fort han klivit in genom dörren till sitt kontorsrum att någon varit därinne och sökt igenom det som fanns att söka igenom. Och det var inte någon städare för denne hade under den tiden Stephen haft detta rum inte städat hurtsen vid något enda tillfälle. Städningen bestod egentligen bara av att dra munstycket till en stor industridammsugare ett par gånger över heltäckningsmattan och kanske lite symboliskt flytta på den plastväxt som stod placerad vid fönsterblecket. Nu hade någon annan hade varit där men inte hittat något annat än extrakläder. Han gick fram till fönstret och såg ut genom rutan. Han tänkte på den svarta Mercedesen. En känsla av olust spred sig genom kroppen. Han kunde inte få tag på Jeff. Någon förföljde honom med bil och någon hade tagit initiativ att söka igenom hans kontor. Med all säkerhet hans bostad också. Vem eller vilka? Hängde det ihop med "upptäckten" han och Jeff gjort under natten? Var det ledningen för underrättelsetjänsten som nyss förhört honom. Han skulle vilja prata med Harald om hela saken. Men då de skulle hålla sitt samarbete i det dolda kunde han inte bara knalla ner till parkering, sätta sig i bilen och åka tillbaka ut till lantstället. Han skulle nog försöka undvika att ringa också. Hur väl krypterad hans telefoner och den särskilda sambandslinjen nu än var. Efter en stunds överläggande med sig själv bestämde han sig för att återta initiativet. Han och gick ner till parkeringen och satte sig i sin bil. Sedan körde han ut på motorväg A201 och i hög hastighet körde han sedan mot flygplatsen. Han tittade noga i backspeglarna men kunde inte se den svarta Mercedesen. En svag dimma hade börjat lägga sig över staden. Han kryssade mellan bilarna och saktade ner något för att inte väcka onödig uppmärksamhet. Trafiken var inte alltför tät och det gick snabbt att köra ut till flygplatsen. Han svängde av på en infart mot ett av de stora parkeringsgarage som ligger in anslutning till flygplatsterminalerna. Körde in och chansade genom att ta sikte på en plats nära utgången på gatuplanet där det i regel brukade vara som svårast att få ledig plats. Eftersom det inte var högsäsong för turistflyg och alltfler nyttjade de goda förbindelserna till flygplatsen med tåg och buss fanns det en möjlighet. Chansningen gick hem. Det fanns ett par ledig platser direkt då han körde in i garaget och sedan var det tjockt med två långa rader med bilar på båda sidor helt utan lucka som han passerade, men bara ett tiotal meter från utgången fanns det en ledig plats. Han svängde snabbt in i den och brydde sig inte om att rätta till bilens position vilket han i vanliga fall var noggrann med. Sedan gick han i raskt takt likt vilken stressad flygplansresenär som helst ut genom en dörr som ledde ut till en gata mellan parkeringsgaraget och avgångsterminal. Han tog sig snabbt över och in till terminalen. Det hela hade gått på mindre än en halv minut. Han hade inte sett om den svarta Mercedesen hade kört in i garaget efter honom men även om de gjort det fanns det inte en chans att de lyckats hänga på honom nu. Han försvann snabbt in i vimlet av flygresenärer och tog sikte på rulltrapporna som ledde ner till ankomstterminalen. Om de som förföljde honom inte hade omedelbar tillgång till de tusentals övervakningskameror som satt uppsatta över hela flygplatsen skulle han definitivt lyckas skaka av sig förföljarna nu. Med snabba steg klev han nerför rulltrappans steg och in till ankomstterminalen. Där gick han fram till en manuell disk där det gick att köpa bussbiljetter in till stan och vid vilken han stod med ansiktet vänt mot rulltrappan och de ingångar som ledde in till terminalen från de lägre planen i parkeringshuset. Det var bara ett par framför honom och han fick snabbt hjälp med biljettköpet. Stephen använde i regel aldrig kontanter men hade alltid ett par tusen euro i större valörer med sig i sin plånbok. Den innehåll förutom ett antal sedlar även bank- och kreditkort samt en legitimation som även fungerade att använda som pass inom EU. Nästa buss in mot city skulle avgå om femton minuter. Stephen gick in på ett intilliggande café, beställde en dubbel espresso och satte sig bakom ett större växtarrangemang där han satt relativt skymd samtidigt som han hade en god uppsikt över ankomsthallen. Han kikade på klockan. Tio minuter kvar till bussen skulle avgå. Han drack sin espresso som var förvånansvärt välgjord och spanade diskret ut mot ankomsthallen. Där var tempot lägre och de flesta rörde sig målmedvetet mot olika utgångar eller fångades upp av taxichaufförer. En jäktad person som letar efter någon sticker ut här. Men någon sådan såg inte Stephen till och då det var tre minuter kvar till avgång reste han sig och gick lugnt ner via rulltrappan till den underliggande buss- och tågterminalen. Bussen in mot stan stod redan inne vid plattformen och han klev ombord. Han satte sig vid fönstret näst längst bak. Det klev ombord ett par passagerare till. Ett äldre par, en ensam man och ett gäng med yngre tjejer som satte sig längst bak. En av dem hamnade bredvid Stephen. De var solbrända men såg rätt trötta ut. Hade förmodligen rest en längre sträcka från plats på jorden där det var avsevärt mycket varmare än i Bryssel. Chauffören startade motorn men precis innan han skulle till att stänga dörren klev det på ytterligare en person. Det var en man och Stephen uppskattade hans ålder till mellan trettio och fyrtio. Han var klädd i mörkgrå bomullsbyxor med slag och en svart trenchcoat. Ingen väska. Då mannen inte hade köpt någon biljett på förhand fick han betala för en ombord vilket på dessa bussar går bra att göra med automatisk pengaöverföring men är något dyrare än förköp. Mannen såg sig om i bussen rörde sig bakåt. Han satte sig långt bak men på motsatt sida från Stephen. Mannen hade diskreta öronsnäckor i öronen. Stephen kunde inte på det här avståndet avgöra av vilket märke. Han iakttog noggrant mannen och funderade på om mannen nu satt och lyssnade på musik, ljudbok eller instruktioner från ett spaningskommando. Det är inte ovanligt att män och kvinnor reser utan något större bagage om de bara reser över dagen men i regel har alla åtminstone någon form av mindre väska för att transportera bärbar dator eller tablet.

Bussen förde dem snabbt ut på trafikleden mot Bryssels stadskärna. Stephen hade haft sin plan klar men var nu eventuellt tvungen att revidera den. Han såg misstänksamt bort mot mannen i den svarta trenchcoaten som satt mycket stilla och mestadels såg ut att betrakta allt som for förbi utanför fönsterrutan. Då och då knappade han på sin telefon. På den här sträckan in till stan stannade bussen bara vid station Troon nära det kungliga palatset.

Stephen satt och funderade över sina alternativ. Om mannen i trenchcoat tillhörde de som förföljde honom hade de som höll i tåtarna information om vart han befann sig och var på väg. Beroende på resurser kunde de snabbt skicka någon till Troon-stationen där han var tvungen att kliva av. Utanför körde bussen förbi det lilla torget Place de Jamblinne de Meux och var alltså bara minuter från sitt färdmål.

Hans organisations underrättelsetjänst hade tillgång till fältagenter. Det visste han sedan tidigare men han hade ingen insyn i hur de opererade eller omfattningen i antal. Sådan information hade han aldrig haft tillgång till och det finns förklarliga skäl till det och till varför det överhuvudtaget var ytterst få som hade sådan information. Han hade hittills heller aldrig haft något skäl att själv ta reda på mer kring den delen av verksamheten då hans intressen och fokus varit på signalspaning och dataskydd. När Stephen såg att bussen närmade sig hållplatsen klev han upp och ställde sig vid den närmaste utgången längst bak. Mannen i trenchcoat satt lugnt kvar. Då bussen sedan stannande kastade Stephen en blick mot mannen och hann uppfatta att denne gjorde en ansats till att resa sig. Det stora tjejgänget hade börjat positionera sig bakom honom. Så fort dörren öppnats mer eller mindre hoppade Stephen av och sprang med palatset på vänster sida längst med stenmuren som kantar forskningsinstitutet på Rue Ducale. Hans mål var den stora kungliga parken. Han kastade en hastig blick bakåt. Han såg inte till mannen i trenchcoat alls. Dimman hade tilltagit och låg tät över Bryssels centrum men han hade god sikt säkert tjugofem meter runtomkring sig. Han fortsatte att småspringa men inte uppseendeväckande fort. Utan mer som om han verkligen hade bråttom till ett mycket viktigt möte. Han sneddade upp mot parken och då han kom in i den saktade han ner på stegen. Dimman var så tät inne i parken att det gick att bre den på en smörgås. Någonstans i träden ovanför kraxade en ensam kråka.

Han strök med händerna neröver kläderna och rättade till slipsen samtidigt som han lämnade gångvägen och genade över en gräsmatta och in mellan täta buskage som var planterade i långa rader längst med parkens gångvägar. Parken var vanligtvis en öde plats så här års och han såg inte till några andra människor. Då han kom ut på andra sidan häcken gick han upp på gångvägen där han stannande och pustade ut. De senaste tjugofyra timmarna hade varit intensiva och han hade varken sovit, vilat eller ätit ordentligt. Han kände sig trött och irriterad över situationen. Han visste inte ens om mannen i trenchcoat verkligen var en fältagent. Förmodligen var han bara en helt vanlig affärsresenär som kommit hem från tidigt morgonmöte i Frankfurt. Han uppfattade ett obestämbart susande ljud som sakta närmade sig och någonstans från andra sidan häcken hörde han skratt och glada tillrop från barn tillhörande någon skolklass på väg till det historiska museet. Stephen skrattade till. Vad sjutton höll han på med för galenskaper egentligen?

Det var det sista han hann tänka innan ett par starka armar i farten lyfte in honom i en skåpbil. Två eller kanske fler personer lade snabbt ner honom på golvet och någon satte en kanyl i nacken på honom. Det var dunkelt i det nu stängda utrymmet bak i skåpbilen. Han hann uppfatta en mörk träningssko innan han kände hur hela kroppen blev mjuk och det lilla dunkla ljus som fanns för hans ögon smalnade ihop och försvann.Skriv din text här ...