Ombord 

Hållplatsen låg på en så ödslig, avlägsen och kolmörk plats att ingen någonsin lyckats hitta fram till den. Inte heller hade någon buss passerat förbi och stannat för att plocka upp någon lycklig resenär. I evighet hade jag stått i mörkret och väntat men nu var det äntligen dags. Ruset av lycka sköljde genom min mjuka kropp när jag äntligen fick kliva ombord. Vår chaufför tog emot min enkelbiljett och hälsade mig välkommen genom att blinka med sina isande blå ögon. På det beniga askgrå huvudet hade han en hög svart hatt. Hans trollkarlskäpp stod lutad mot väggen i chaufförskabinen. 

Sakta började dagen gry utanför och svaga strålar av ljus sköt in genom fönstren. Men längst fram i bussen var det fortfarande dunkelt. Här satt de som varit med allra längst och redan färdats. Våra guider lät oss ligga ned en stund på denna trygga plats. Här fanns så mycket kärlek, glädje och små rännilar av tårar att vi nästan drunknade i känsloyttringarna. Här fick vi vila mot tunga varma bröst och klappades om av både små mjuka varma händer och stora starka och sträva. Från en utdragen kökslåda doftade det av tobak som snart skulle stoppas i en pipa. Vi klättrade i dignande fruktträd och åt oss mätta av trädgårdarnas bär. Vi vilade bland strändernas pilar och insöp doften av viol och av andra blommor som var röda, gula och blå. Fanns här bara lycka kanske du undrar nu. Nej då, inte alls bara så. Men med ögon så blå så var en del saker helt enkelt bara svåra att förstå.

Vi gick vidare i bussen och vi sprudlade av liv. Dunklet upplöstes mer och mer och förmiddagsljuset skänkte hopp och tro. På ena sidan i den långa rad av säten i bussen satt filosoferna och förde dialog. Vi satte oss bakom och lyssnade andaktsfullt och förde anteckningar i våra själars block. På den andra sidan höll Dionysos fest. Vi band kransar som vi bar, vi drack och deltog i dansen och kom varandra så nära som det bara går. I varandras armar vilade vi sedan och svor varandra evig trohet. 

Vi fortsatte bakåt i bussen och blickade ut och såg härskaror av demoner och jättar som samlade sig för krig. Jag kände den gnagande känslan mot benen i min kropp. Våra guider bad oss att vända bort blicken men det var så svårt. Nyfikenheten fick dig att gå fram och dra ner fönsterrutan för att kunna se bättre och du lutade ditt huvud ut. Guiderna skrek och våndades för de visste att du nu var ett lätt offer för de mörka krafter därute som livnärde sig på våra själar. Jag försökte dra tillbaka dig men det var redan försent. Från mitt fönster fick jag se dig slitas sönder.

Rasande drog jag mitt svärd och gav mig huvudstupa ut i kriget. Länge rasade det runtomkring mig och sårad blev jag fler gånger än någon kunde ana. Sylvassa spetsar gled genom min kropp och efterlämnade stora öppna köttsår. Jag blev trött och sökte vila men i kriget fanns ingen möjlighet till ro. Jag visste att jag var förlorad därute men ändå tillsammans med dig. Trött kröp jag ihop på ett klippblock och gav upp kampen. Runtom kröp slingrande mörka och kraftiga tentakler allt närmare. Jag gav efter för mörkret. Jag var redo att slitas itu. I ögonvrån såg jag blixtar och jag hörde avlägsna dunder. Med en sista ansträngning lyfte mitt huvud och min blick. På en bergstopp såg jag gudarnas konung redo att hjälpa mig i land. Men nog var det försent? Jag sjönk återigen ihop av utmattning och förlorade mitt medvetande. 

*

När jag vaknade var jag åter ombord på bussen. Ljuset från dagen utanför forsade in och bländade min yrvakna blick. Runtomkring var andra människor i alla möjliga åldrar och konstellationer. På ostadiga ben tog jag mig åter fram. Vad sökte jag nu? Hur stora stenar kunde jag rulla upp för bergets topp?

Ensam gick jag längre bak i bussen men det gjorde mig inget, jag trivdes så. Här satt en av de gamla, trött och tung. Hon reste sig när hon såg mig komma och grät, för i hennes värld var jag fortfarande liten och klättrade i hennes äppelträd. Hur jag som genom ett trollslag blivit så stor kunde hon helt enkelt inte förstå. Jag höll om henne och kysste henne ömt och såg henne sedan sakta tyna bort. Det smärtade i mitt bröst och jag grät en tår. Sedan gick jag vidare.

Det var nu i den tid utan sjuk ålderdom som vi aldrig vet nog att uppskatta. 

Än fanns inga gula stänk bland trädens grenar.

Utanför bussen strålade solens ljusstrålar mot mig och jag vände mig mot dem och njöt. Mitt hjärta tinade upp och plötsligt stod du där. Mitt framför mig och återigen kastade jag mig in i den vilda dansen. Allt snabbare snurrade vi runt varandra och allt snabbare snurrade hjulen på vår buss. Vi körde genom täta bokskogar, längst med slingrande serpentinvägar och stora blåglimrande sjöar. Vi omgav oss med gamla och späda och vi älskade er alla. Trötta av dansen lade vi oss ned och höll om varandra så hårt. Dina ögon var så gröna. Vi tog farväl av våra guider och hand i hand gick vi vidare bakåt i bussen. Jag höll dig så hårt. För jag var rädd att förlora även dig, och mig själv. 

Det uppstod ett avstånd.

Slät hud, nybadat och rosa. Puder och visor att vaggas till. Jag stod på toppen av livet. På taket till en skyskrapa på Manhattan drogs jag mot kanten av en osynlig kraft som bara var ute efter att få förgöra mig. Som ville se min kropp dunsa mot den hårda asfalten därnere. Höra alla ben som krasades inuti min kropp. Se det röda blodet smetas ut över trottoaren. Den mjuka massan smacka upp i ansiktet på förvånade förbipasserande. Jag hörde vår chaufför flina från förarkabinen och såg honom vrida sitt huvud bakåt och plira med sina isande blå ögon mot mig. Kunde känna hur han tryckte gasen i botten och pressade livet ur varenda hästkraft. Höra explosioner från förbränningsmotorn. Känna den runda doften av diesel och se ventilerna jobba upp och ner i en alltmer rasande fart. 

Avståndet minskade med tiden. 

I ett berg-och-dalbanespår satt vår buss ohjälpligt fast. Genom skymningsljus såg jag er mina älskade sakta gå över ängen. Över kullen och den stora eken där vi ristat våra initialer. Trädens grenar rörde sig i den sakta vinden och tecknade svarta skuggmönster mot väggarna.

Åter slöt vi upp med våra guider och hjälpte dem längre bak i vår buss. De var så gråa nu. Orkeslösa och märkta av slit och sjukdom. Solens strålar nådde nu knappast in där utifrån. Det blev åter dunkelt i vår buss. Ömsom skratt och ömsom gråt. Hand i hand tog vi oss längre bak och bara ibland hade vi ork till att gå till den stora eken för att se efter att de gamla ristningarna satt kvar. 

Jag låg bredvid dig i våra frasiga franska lakan när beskedet kom. Och strax var jag ensam kvar med bara de hemska slingrande ormarna i mina ben som sällskap. De bet i mig med sylvassa tänder och sprutade in sitt nervgift i min kropp.

Två blå, en vit, en grön, en gul och en röd. Bälte och chocker av el. Mig rår ni inte på!

Mörkret omslöt mig och jag fick allt svårare att se. Famlande och på svaga ben sökte jag efter den stora fyren som skulle visa oss vägen hem. Vi lyfte från marken med vår buss. Jag satte min tro till att chauffören också var en duktig pilot. Ettorna och nollorna utanför flög vi förbi i allt snabbare hastighet till dess att de flöt ihop ett stort rött vattenmoln och vår buss imploderade. Av stoft var jag kommen och av stoft fick jag åter bli.