Sånger vid avgrunden av Kristian Lundberg

Sammanfattning

Som yrkesverksam socialarbetare var det med särskilt intresse som jag läste det som kom att bli Kristian Lundbergs sista litterära alster. Boken har nämligen undertitel "En bok om beroende" och skildrar författarens sista år som aktiv sprutnarkoman. Lundberg gick bort under våren 2022 efter lång tid av sjukdom. Hans sinne för det poetiska och förmåga att beskriva märks väl i boken, liksom dess tillkomst under år av missbruk och hemlöshet. Dialogen är bra och för tankarna till såväl Norén som Stig Larsson. Det finns såklart en autenticitet i boken som gör den extra läsvärd. Samtidigt väcker den många frågor. Varför och hur Lundberg hamnade i sitt missbruk ger han viss vägledning till då han beskriver relation till far (frånvarande) och mor (paranoid schizofren) och deras beteende liksom uppväxten i en fattig del av Malmö och stadens närhet till Christiania. Lundberg själv uppger att boken inte är något försvarstal utan ett angrepp mot de som inte sträcker ut sina händer och ger hjälp till människor i missbruk och till dem som inte svarade på de brev han skickade efter att ha levt som narkoman och hemlös i fyra års tid. Samtidigt beskriver han hur jakten efter drogen faktiskt är det enda som betyder något. Och att alla i jakten efter att scorea beter sig som de värsta av svin. Helt kärlekslösa och utan lojalitet mot något annat än drogen. 

Jag tog upp boken och släppte den inte. 

Är du yrkesverksam bör du genast läsa den. För du har säkert hört historierna förut. Men aldrig så väl beskrivet som av Lundberg. 

Jag tänker inte ge boken något betyg. Det finns liksom ingen mening.