Hemma av Judith Hermann

Sammanfattning

Hemma är namnet på det senaste alstret av Tysklands just nu mest omhuldade författare, Judith Hermann. 

Vad gäller handling så får vi följa en namnlös huvudperson under en sommar på den tyska nordkusten. Huvudpersonen, som är en kvinna, bor själv i ett sommarhus och är omgiven av mer eller mindre excentriska och udda personer som alla kan sägas representera olika (i vissa fall mer extrema) delar av den västerländska människan av idag. Och det är en sorgesam beskrivning av vår samtid och det hem som är dagens Tyskland. Det har slutat regna, torkan breder ut sig och förstör grödorna. I hamnen badar man i oljegrumligt vatten. Östersjön är utfiskat och krogen kan därmed inget servera till de hungriga gästerna. Ett odjur har nästlat sig in i folkhemmet och är ovanligt svårfångat. Försök görs men hur fånga något som man inte riktigt vet vad det är eller förstår sig på?
Alla runt huvudpersonen vet att världen står inför ruinens brant men ingen är förmögen att göra något åt det, däremot förhåller de sig olika inför det. En målar undergången och försöker till varje pris leva varje dag i sin frihet, en annan förbereder sig inför apokalypsen genom storartad prepping och en tredje försöker dämpa sin ångest genom att rädda ett offer för tortyrliknande uppväxt a la Josef Fritzl.  

Boken kan i korthet beskrivas som en teckning över livets förgänglighet och en mänsklig dekadens dansandes över skeppsvrak och dränkta städer. 

Språket och stilen påminner starkt om Kerstin Ekman och det är för all del ett gott betyg. Men trots det så är berättelsen tunn, handlingen obefintlig och jag finner den inte särskilt tilltalande. Ett bra litterärt alster ur teknisk synvinkel. Som konst betraktat väl utfört men jag som läsare behöver mer.

Betyg 

Handling 4/10

Spänning 1/10

Språk 8/10

Sammanlagt betyg 5